SHOPAHOLIC 2
Igår var vi inne i NYC igen.Den här gången bjöds det inte på fint väder alls. Regnet bara öste ner och som vanligt tänkte man inte på att det skulle vara en bra idé med paraply. Jo det är klart, man kan köpa ett men det skulle ju bara blivit omständigt med paraply och skit när vi skulle in alla affärer.
Vi började på Union Square och tog oss till Forever 21. Hittade mycket snyggt, men tänkte att det nog inte var en bra idé att köpa upp alla pengar i den första affären. Efter det var vi redan hungriga och brevid låg en stor Whole Food (tacka gud för whole food). Det är en stor affär där man kan köpa både vanliga matvaror men dom har även en fresh market som de säger. Nästan som en stor buffét med mat från indien, mexico, grönsaker, nyttig mat, onyttig mat, efterrätt och förrätt. Ja, där finns allt som kan tänkas mätta en hungrig mage. När vi ätit upp tog vi tunnelbanan till SOHO som ligger lite i söder på manhattan. Någonstans på vägen måste jag (vi?) tappat greppet om vad pengar är för jag köpte upp hela min lön, plus lite till. Inte så lätt att hålla i pengarna när det finns typ 315092347642+386 affärer som har sjukt sjukt snygga kläder.. Inte varje dag man är på manhattan.....
Såg till min förtjusning att det fanns en La Fayette-väg här också :)
Nåja. Regnet öste ner och klockan slog 16. Hanna skulle ge sig av mot Conneticut och jag mot NJ. Med armarna fulla av kassar gick jag i regnet och det kändes som att det var fyra år till Penn Station. Kändes lite dumt att tacka nej till ett paraply när en försäljare frågade om jag ville köpa ett, men nu skulle jag ju faktiskt bara hem och ett paraply var inget jag ville gå konka på. Väl framme på Penn köpte jag mig en te och satt och väntade på tåget till typ Mozart.. Fattar inte varför dom spelar musiken så jävla högt, man blir ju bara stressad och irriterad. Ingen ser ju ändå ut att lyssna.
Tåget gick tillslut och runt 18-tiden kliver jag tåget till ett blötare Little Silver än jag någonsin skådat. Pölen som en gång varit liten var nu så stor att det inte fanns ett alternativ att gå runt den, men det gjorde inget, jag var ju ändå dyngsur.
Inte så jävla soft. Här i China Town.
När jag kom hem såg jag att ett stort jävla träd hade knäckts på mitten av stormen (stormen?)... Ja, det fanns inte mycket att göra liksom. Mina hostparents svarade inte och det var redan borträknat att jag skulle ta mig ut i regnet för att försöka flytta på skiten, så det ligger fortfarande kvar där som en ledsen blomma. Stackars liten.
♥
Vi började på Union Square och tog oss till Forever 21. Hittade mycket snyggt, men tänkte att det nog inte var en bra idé att köpa upp alla pengar i den första affären. Efter det var vi redan hungriga och brevid låg en stor Whole Food (tacka gud för whole food). Det är en stor affär där man kan köpa både vanliga matvaror men dom har även en fresh market som de säger. Nästan som en stor buffét med mat från indien, mexico, grönsaker, nyttig mat, onyttig mat, efterrätt och förrätt. Ja, där finns allt som kan tänkas mätta en hungrig mage. När vi ätit upp tog vi tunnelbanan till SOHO som ligger lite i söder på manhattan. Någonstans på vägen måste jag (vi?) tappat greppet om vad pengar är för jag köpte upp hela min lön, plus lite till. Inte så lätt att hålla i pengarna när det finns typ 315092347642+386 affärer som har sjukt sjukt snygga kläder.. Inte varje dag man är på manhattan.....
Såg till min förtjusning att det fanns en La Fayette-väg här också :)
Nåja. Regnet öste ner och klockan slog 16. Hanna skulle ge sig av mot Conneticut och jag mot NJ. Med armarna fulla av kassar gick jag i regnet och det kändes som att det var fyra år till Penn Station. Kändes lite dumt att tacka nej till ett paraply när en försäljare frågade om jag ville köpa ett, men nu skulle jag ju faktiskt bara hem och ett paraply var inget jag ville gå konka på. Väl framme på Penn köpte jag mig en te och satt och väntade på tåget till typ Mozart.. Fattar inte varför dom spelar musiken så jävla högt, man blir ju bara stressad och irriterad. Ingen ser ju ändå ut att lyssna.
Tåget gick tillslut och runt 18-tiden kliver jag tåget till ett blötare Little Silver än jag någonsin skådat. Pölen som en gång varit liten var nu så stor att det inte fanns ett alternativ att gå runt den, men det gjorde inget, jag var ju ändå dyngsur.
Inte så jävla soft. Här i China Town.
När jag kom hem såg jag att ett stort jävla träd hade knäckts på mitten av stormen (stormen?)... Ja, det fanns inte mycket att göra liksom. Mina hostparents svarade inte och det var redan borträknat att jag skulle ta mig ut i regnet för att försöka flytta på skiten, så det ligger fortfarande kvar där som en ledsen blomma. Stackars liten.
♥
Kommentarer
Postat av: Hanna
hur såg man ut då lixom. kötbulle! haha fyy. men men. så är det. spelar dom mozart 24/7 där eller?!!
Trackback
